Författare och journalist

Det är medeltidsdagar i Arboga. Vi har betalat inträde till riddarspelen och sitter förväntansfulla på läktaren. Jag, mannen, sonen på tio år, döttrarna på åtta och fem år. Farmor och farfar. Det är så publiken ser ut. Kvinnor, män, barn, unga, gamla, han, hon och hen i salig blandning.
Spelen börjar. Riddare till häst. Alla av manlig karaktär. På lilla tronen sitter Prins Richard med Lady Marion bredvid sig. Riddarna rider och slår ner föremål med sina vapen. Plötsligt reser sig Lady Marion och säger att hon ska vara med. Prins Richard protesterar, men den som har skrivit manuset har bestämt att låta Marion vara en stark kvinna som skiter i prinsen och ger sig ut i strid ändå.

Vi jublar.

Marion spränger iväg på riddarspelens helt klart häftigaste häst. Den stegrar sig och är snabb som vinden. Döttrarna vrålar och jublar. Publiken vrålar och jublar. Jag vrålar och jublar. Spelen fortsätter. Lady Marion klassar ut de flesta, svingar svärd och slår med spikklubbor. Hon är grym. Håret flyger och klänningen fladdrar. Publiken vrålar mera.

Det är sen det händer.

När det är dags för spelens sista gren. Man mot man.
M-a-n-m-o-t-m-a-n.
Gycklaren som hållit i mikrofonen under spelen betonar plötsligt det fakum att det är just man mot man. Han säger det tydligt. Säger att Lady Marion inte kan vara med. Det måste hon förstå, hon är ju kvinna. Tävlingen heter man mot man. Det går inte med kvinnor då. Lady Marion protesterar. Lite lagom lamt. Gycklaren övertalar. Säger att hon kommer att förstöra sin fina klänning. Och håret också. För att inte tala om blommorna i håret, det kommer att bli trasiga om hon ska trycka en hjälm över huvudet, det går ju bara inte.
Vi i publiken vänta andlöst. För vi fattar. Det här är bara lur. Vi ska tro att hon inte ska vara med, snart kommer hon att slita av sig de fucking löjliga blommorna, hissa upp klänningen och slita åt sig en lans för att strida hon med. Vi är säkra. Publiken runt oss är säkra. Det hörs på viskningarna och pratet. Döttrarna är säkra. De står nästan upp nu, beredda på att vråla. HEJA LADY MARION.
Inget händer.
Det är tyst.
Så säger Marion: ”Jaha, tror du blommorna kommer att gå sönder? Ja, dåså, då står jag väl över då.” Sen rider hon undan. Lämnar plats till männen. De som ska slåss. På riktigt. De som inte har blommor att vara rädda om. Eller klänningar. Det blir knäpptyst i publiken. I två sekunder.  Sen hörs missnöjet. Mumlet. Rösterna. ”Va? Ska hon inte slåss? Vad är det här? Vad gör de? Vad fan, de kan inte mena allvar? Menar de verkligen att tjejen inte ska vara med? Vem har bestämt det här?” Några går. Döttrarna ser förvirrat på mig. Ska inte Marion slåss mamma? Varför ska hon inte det? Vad menade gubben med det där med klänningen?

Riddarmännen sätter igång. Lansarna splittras mot motståndarnas sköldar så det yr flisor. Det hade kunnat vara coolt, men det är inte det längre. Inte ett enda dugg coolt. Jag och mannen tittar på varandra. Flera runt oss är irriterade. Den som skrev manuset till den här showen kanske inte ska göra det fler gånger. Inte utan att tänka på vad som förmedlas. I publiken sitter kvinnor, män, barn, unga, gamla, han, hon och hen. Människor. Jag trodde att vi hade kommit lite längre i tankesättet kring män och kvinnor idag. Trodde inte att en föreställning av det här slaget, riktad till människor, medvetet skulle utesluta den enda kvinnliga karaktären i showens stora finalstrid för att hon har klänning och vackert hår. För att striden heter man mot man. Det är en nanopartikel i genusdiskussionen i en liten stad i ett litet land i en stor värld, jag vet. Men även nanopartiklar påverkar oss. Och hur påverkade det alla de hundratals kvinnor, flickor, tjejer och tanter som satt där? Hur påverkade det alla män, pojkar, killar, gubbar? Medvetet eller omedvetet.

Och varför inte byta ut namnet helt enkelt. Hen mot hen. En mot en. Hur svårt kan det vara? Och visst, nu kommer motståndet att säga att detta är medeltidsdagar, vi speglar bara den tidens sätt att leva. Fast det håller dåligt. På den tiden hade antagligen aldrig Marion ens klivit bort från Prins Richards sida. Hon hade suttit kvar och förblivit hans smycke. Nu gjorde hon det. Hon tog steget bort, visade att kvinnor kan. Det hade den som skrev manuset sett till. Att samma person sedan åter förpassade henne till prydnad är inte okej. Och varför? Kändes det bäst och tryggast att tygla kvinnan till sist ändå? Så att hon inte tog för stor plats menar jag. Vi kan bara hoppas att det var gjort för att skapa eftertanke. Att meningen var att blåsa liv i någon sorts genusdebatt trots allt. Problemet är bara att en stor del av åskådarna var barn, de förstår oftast inte sådant. De förstår det de såg. Att om en är tjej kan en inte vara med och strida med lansar. Då flyttar en sig undan, bereder m ä n n e n plats. Bra budskap. Verkligen.

Linda Åkerström

Lady Marion_Lady Marion på medeltidsdagarna i Arboga 2014.
Foto: Linda Åkerström

 

3 kommentarer till Var det tvunget att tygla Lady Marion till sist?

  • Trodde långt in i texten att du skulle skriva ”där lurade jag er allt!” Jag är mållös….

    • Det trodde vi gycklarspeakern skulle säga också …
      Håller med. Mållös. Uselt. Vi fattade liksom inte först, fattade inte sen heller. Hur tänkte MAN?

  • Pingback: Genustänk tack! | Linda Åkerström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *